How frail the human heart must be - a mirrored pool of thought.

Stapplade in på blogger, hittade en hel massa utkast till något.
Jag vet inte jag men på något sätt tyckte jag det var fint, ömmade för fragmenten från det förflutna.
Kanske är det inget, kanske är det något men i vilket fall som helst gör de ingen skada av att få andas lite.


2012-06-17 
Jag älskar att stappla hem i en ljum sommarnatt med ljudet av kvittrande fåglar. Att dricka vitt vin med fruktsoda och på en balkong mitt i stan höra bilar, fest och andas cigarettrök blandat med avgaser
Det är skönt att få ge andra tröst
För varje dag blir jag lite starkare, lite hårdare, lite lyckligare. Även om jag slungas tillbaka in i minnen och skit emellanåt
I did what every girl would do, I did it all over again.

2012-07-02 
Nog får vara nog, beslutade jag mig för and crossed you off my list. Ett klick på "Ta bort vän" för du är inte min vän. Friends don't treat friends like that, älskling. Det låter ju så fånigt ibland, detta uppbrottstänk och grubbleri. Som om det vore på liv och död. Men det känns ju just som det, just då, i den stunden. Fast det visar sig, bara några dagar senare att fy fan vad skönt. Fyrahundraåttionio kilo har lufts från axlarna och viss, det är ju skönt att slippa tyngas ned i marken men det som får plats istället är ilska. Du som bara talar i klyschor och inte yttrar en enda sanning. Lovar runt men håller tunt, håller faktiskt inte ett enda dugg.
Du kan omöjligt vara min vän. Noll respekt, från din sida och nu är den slut från min.
Sitter i fönstret, ser ut över Strandgatan, känner den kyliga havsvinden och irriterar mig på den kliande tatueringen på armen som jag kommer på mig själv med att gång på gång på gång nästan nästan börja klia innan jag kommer på att kliandet bara gör det värre. Det är dags att sluta klia nu, på alla irriterande sår. Out of sight out of mind.
Tack hej, fuck dig, jag har fått nog.
Det är skillnad på att ha en kuk och att va en kuk. 

2012-07-28 
Det finns bra dagar. Det finns dåliga dagar. Idag är förvisso en bra dag, men såhär på kvällen så kryper det sig på. En fadd smak av obehag längst bak i svalget. Svårt att spotta ur men svårare att svälja ner. Så jag tillåter mig att dyka rakt ner i minnen. Bryter mot huvudregeln; Never look back, move forward. Tittar så långt bak att jag blir spyfärdig av åksjuka. Bildarkiv, gamla konversationer, falska leenden och glada förhoppningar. Ibland bara ibland stannar jag upp och tänker tillbaka. Resten, resten av tiden lockar framtiden med viskningar om något mer, något större, något som reser sig ur askan och ger dig en käftsmäll.
Jag rensar i röran, sorterar och kastar ut. Försöker damma i hörnen.

2013-01-18
Har fnulat på någon slags årssummering som stagnerat lagom till sommarmånaderna. Som livet då antar jag. Och varför lägga energi på att tänka tillbaka? Lika bra att gräva där jag står, så att säga. Och gräva mig framåt, på något vis.
Årsskiftet kom och jag välkomnar detta år; det första i min levnadstid där den fyr-siffriga kombinationen består av fyra olika siffror. Det känns turbringande på något vis.
Häromdagen fyllde jag år, något jag inte alls sett fram emot. Tjugoett känns som ett brutalt kliv närmre medelåldern och jag hade inte alls lust att träda in i det ensam.
Ensam, vilket jag absolut inte är. Insåg jag med råge på den fruktade dagen D. Ett nattjobbande mamma tittade förbi min lägenhet på morgonen med nybakat bröd, för att jag inte skulle behöva vakna ensam. Sen lunch på Plock med min käre far. Några avslappnande timmar för mig själv (som kändes behövliga, har jobbat som ett litet as senaste veckorna). Poleträning med min syster innan middag på Kött, kök och bar med mamma&Hans, en bror med sambo och ett stycke Helen. Avslutande tårtkalas med whisky hemma hos mig innan jag fann mig ensam hemma en halvtimme innan dagens avslut.
Och ja, just i den stunden var jag ensam men så lycklig över allt jag har. Över alla som finns här för mig. Jag tror att mitt nya år började där och då, på min tjugoförsta födelsedag, med en inre tillfredsställelse och en hunger efter årets utmaningar. Ja jävlar, nu kör vi.

2013-04-20
Vi går liksom hand i hand genom livet, mina skuldkänslor och jag. Vi släpper sällan taget om varandra. Vi går med fingrarna ihopflätade och osynkade steg. Den ena får hasta ikapp, oftast jag.
Mest för det jag inte gör. Allt det jag försummar.
"Du försvinner ibland, Elin" och jag vet det själv och skäms. Förlåt kära vän för att jag försummar dig stundvis. 

2013-04-27 
Ibland måste man ta och lassa fram sina ladyballs, stå upp för något jäkla ting här i världen. Som sin utbildning till exempel. Som stundom känns löjeväckande.
Var på en kulturdebatt för inte så länge sedan, Ernst Billgren drog där en liknelse till något jag inte minns men det han sa var (väldigt fritt citerat här) att om en fågel finner sig hotad av en katt på ena sidan och en hund på andra och ser att ett piano faller mot den rakt ovanifrån - det fågeln då gör är att börja tvätta sig.
Så resonligt oresonligt. Vad gör en när stressen blir ohanterbar? Skiter i hantera den.

2013-05-05 
Ett år går ändå fasligt fort.
För exakt ett år sen satt vi på en bänk utanför Universitetsbiblioteket och var lite bakfulla, vi höll hand och kramades och sa att vad konstigt det känns. Jag snyftade lite och du gjorde dina konstiga grimaser som du alltid gjorde när du verkade vilja framkalla en liten tår eller liknande. Sedan satte jag mig på ett tåg hem och det var inte längre vi. Det var ett du och det var ett jag.
Riktigt slut var det inte där, en kräkframkallande månad följde och jag minns maj med en gnutta fruktan.
Det där att stå inför ett nytt kapitel i livet utan en aning om vad man ska ta sig till. Att ta klivet ut och falla fritt tills man hittar något att greppa tag i.
Idag har jag varit singel i ett år. Ett epitet jag länge suktade efter. En intensiv sommar med rebounders. En mörk höst i jakt efter jobb och stabilitet.

2013-08-31 
Jag har bytt location till Stockholm, på obestämd tid. Jag blev för rastlös i Uppsala och glädjen i att vara hemma passerade långsamt över till leda och den där klådan inuti. Rastlösa ben och ett vandrande sinne. Stockholm är stort och nytt och främmande men ändå så litet, nära, tryggt och hemtamt. En bra början, på vad vet jag inte men halva nöjet är väl att ta reda på det, antar jag.

"Om man är arg så är man arg, konstaterade lilla My och skalade sin potatis med tänderna. Man ska vara arg ibland, vartenda knytt har rätt att vara ilsket. Men han är arg på fel sätt, han blåser inte ut nånting, han drar i sig."
Kanske har jag haft pyspunka ett tag. Jag har andats in och in, dragit i mig ilskan men aldrig riktigt låtit andetaget blåsas ut, inte tömt mig på all förruttnad ilska. 

15 mars 2014

"Nu går du i alla fall ut ur det med stolthet", hur många varianter har man inte fått höra på det. Som om stolthet finns med i Maslows behovstrappa or what not. Det man ska värna mest om är stoltheten.

Så jäkla färdig med stoltheten. Tänker kravla och göra bort mig och bli smutsig och sen, efter det, när jag är färdig med krälandet reser jag mig upp. I sinom tid, lättare att borsta av sig skiten än att försöka dodga att bli smutsig.

Redo att ömsa skinn som fan.

This sure as hell aint the complaint department

Nyårsnatten, den blev lyckad. Jag garderade mig i en rustning gjord av silvriga paljetter och värmande päls, bar mina klirrande kassar som alla andra och spenderade kvällen med goda vänner, härliga människor. Åt, drack, quizzade och vid tolvslaget stod vi på Mosebacke och skrek på ett brötigt killgäng som ansåg det vara fittigt att inte få skjuta raketer mitt bland folkmassan. Snoppade en cigarr med tänderna och vandrade längst med gatorna på Söder. Tog oss till Färgfabriken och dansade till smäktande kärleksballader, drack cava och nöp pojkar i stjärten. En fin kväll, en bra natt.

Vem tror jag att jag är?
Jag är den där bruden som tror hon kan höra av sig när hon vill, och i samband med det gör den där så enormt indignerad. Den där vackre, biffiga och fullständigt innehållslösa snubben som jag helst gör annat än att prata med. Och ursäkta men när ska jag annars höra av mig om inte när jag vill? Raring vem trodde du jag var? Han gör sig bättre med sina snuskyssar i 2013, tror jag.

I too want to be important. By being different. And these girls are all the same.

Jag gråter inte så ofta. Jag har funderat på om jag kanske grät ut allt som fanns att gråta när jag bodde i Lund. Efter flytten var det som att det sinade... Jag blir ofta ledsen men kapslar in det i mig själv.
Blir tyst och tvär eller någon lightversion av apatisk.
Men så igår grät jag. Jag grät tills jag somnade och sen grät jag när jag vaknat. När jag inte gråtit har jag varit stum istället, stum inuti.
I bilen på väg från Arlanda gav den plötsliga ensamheten utrymme för gråten att breda ut sig. I don't know what to do, I'm right in front of you asking you to stay, you should stay från radion och det känns och det känns som skit rent utsagt. Att pressa gaspedalen ännu lite hårdare ner gör sig bra med den inre desperationen.

Det där marmorstråket av stillsam sorgsenhet inuti bröstet.
De vassa kanterna på varje andetag som gör dödligt ont.
Tänker som Plath att om du ger någon ditt hjärta, och han inte vill ha det, så kan du inte ta tillbaka det, det är förlorat för alltid. Kanske förlorade jag mitt hjärta för längesen. Kanske har jag inget kvar att ge.

Jag är ingen alls.
Jag betyder ingenting.
Kan jag inte ta och förstå det.
Kan någon tala om för mig vart i helvete man hittar sitt egenvärde?

han smakar som sommar

Sommarlovet är här. Sista tentan är inlämnad och alla seminarier avklarade. Om vi utgår från att tentan är godkänd betyder det att jag är klar med MKV A. 30 hp inkasserade och klara. Har jag blivit nå klokare av kursen? Absolut inte.

Maj månad kom och passerade, som alla andra månader. Hade som förhoppning att denna maj skulle bli bättre än förra årets maj och ja jävlar i min lilla låda - det blev den verkligen.
En shoppingresa med spainfluenser till Budapest med Caroline som var mysig och härlig.
Varma kvällar och årets första (eller kanske andra) grillning på världens sämsta engångsgrill på min balkong.
Den allra längsta dejten jag varit på (hittills) som efter 28h med nattligt nakenbad, promenad, bio och mat avrundades något utmattat.
Movits! konsert med gästspel från Maskinen på Gröna Lund och en tur i berg-och-dalbanan.
En Oslo-tripp för Beyoncés fantabulösa konsert i Telenor Arena - turned me into a Queen B-lover!
Däremellan härliga kvällar med världens bästa och sötaste lilla figur, Catherine som är som en pusselbit jag inte visste fanns men är så självklar. Träningspass i vanlig ordning med Elin, lite middag för norrlänningarna osv. osv.

Solen skiner. Kylan har dragit sig tillbaka och även den inom mig. Jag öppnar upp, vågar se djupare i ögon, låter det bubbla upp en aning. Tänker när jag står inför ett val att "vad kommer jag minnas om xx år?" - oftast vinner då det roliga framför det där nödvändiga (vilket är orsaken till att jag ställer mig frågande angående ett godkänt på sista tentan) och känner att redan nu, på bara en månad, har jag samlat fina minnen likt smultron på ett strå. De glittrar av sommar och värme.
Sommarlovet är här.

alltid något, inte sant

Det vill sig som inte, detta bloggande. Jag stakar och hakar upp mig. Fastnar i mitten och lämnar halvklart. Återkommer, kommer ingenstans.
Kom att tänka på utveckling, finns ju flera naturligtvis, men den där face-utvecklingen. Sminket. Sömnen. Den där svåra kombinationen av dessa två om man adderade en grabb.
Tvåtusensju: 

Sov över i en smal pojksäng, lämnade sminket på för att jag inte vågade tvätta av det och vara naturliga jag, vaknade tidigt tidigt och smög ut till badrummet där jag först tvättade ansiktet rent för att sedan sminka om mig fullständigt. Borstade tänderna och tassade tillbaka till sovrummet. Gled ner bredvid den sovande pojkvännen. Han fick vakna till en tjej med tandkräms-fräsch andedräkt och full make. Han borde ha klurat ut det, tycker jag. Det måste han ha gjort.
Den osäkerheten.
Tvåtusentretton:
Jag gör min kvällsrutin oavsett sällskap. En ny bekantskap som för första gången stannar över natten. Jag kliver så småningom upp, tvättar ansiktet, smörjer in mig, borstar tänderna och snor ihop håret till en knut. Kommer tillbaka så mycket mera naken. Men stoltare. Skäms inte.
Får höra att jag är vacker, att fan vilken tur att du var snygg utan smink också, att man ser knappt skillnad. Somnar utan att reflektera över mascarafläckar på kudden.

So I guess I'm taking those baby steps. 

Enda gången jag backar är för att ta sats.

Nästan sju månader har hastat förbi, i alla fall i denna stagnerande blogg. Är det ens tolererbart att väcka liv i de döda på detta vis? Återuppliva det som redan flämtande gett upp. Vulgärt pressa in tungan i det som bara skulle vara lätt mun mot mun metod.
Vad jag än skriver kommer bli pretentiöst och darra på vemodets rand, dramatisera och vilja romantisera - vilja göra något vackert utfall men knapp orka lyfta fötterna i uppgivenhet.

Men låt så vara. Det blir inga mästerverk. Det får bli som det blir och gå som det går för det känns som att det är så det är. Jag är matt. Så jävulskt matt att benen rent fysiskt börjar värka likt växtvärk. Växa in i livet och det gör ont. Sväljer ner två alvedon med bitterhet och cynism och kanske lite blåbärssoppa.
Sväljer ner det faktum att den jag vårdat mest i tanken och placerat på piedestal kamikazehoppat tretusenmeter ner i avgrunden. På vägen ner bränt broar och spottat på askan.
Jag växer in i livet och det gör ont. Jag lägger mig raklång ibland, oftare fosterställning. Kryper ihop till bakåtsteg och ringer mamma och vill att hon ska blåsa på det onda. Sen reser jag mig, reser ragg och rasar vidare. Livet är inte så mörkt ändå. Jag skrattar, sover, njuter. Varma sängar att vakna i, sena frukostar, smältande snö på balkongen, folk som förstår att det fina inte blir mindre fint för att det fula ibland bryter sig loss en smula.
Bryter mot huvudregeln med jämna mellanrum och tittar tillbaka. Får impulsen att radera hela arkivet men någonstans måste man ju ändå kunna stå för det man sagt, för det man gjort, oavsett om det var i affekt eller inte.