Jag gråter inte så ofta. Jag har funderat på om jag kanske grät ut allt som fanns att gråta när jag bodde i Lund. Efter flytten var det som att det sinade... Jag blir ofta ledsen men kapslar in det i mig själv.
Blir tyst och tvär eller någon lightversion av apatisk.
Men så igår grät jag. Jag grät tills jag somnade och sen grät jag när jag vaknat. När jag inte gråtit har jag varit stum istället, stum inuti.
I bilen på väg från Arlanda gav den plötsliga ensamheten utrymme för gråten att breda ut sig. I don't know what to do, I'm right in front of you asking you to stay, you should stay från radion och det känns och det känns som skit rent utsagt. Att pressa gaspedalen ännu lite hårdare ner gör sig bra med den inre desperationen.
Det där marmorstråket av stillsam sorgsenhet inuti bröstet.
De vassa kanterna på varje andetag som gör dödligt ont.
Tänker som Plath att om du ger någon ditt hjärta, och han inte vill ha det, så kan du inte ta tillbaka det, det är förlorat för alltid. Kanske förlorade jag mitt hjärta för längesen. Kanske har jag inget kvar att ge.
Jag är ingen alls.
Jag betyder ingenting.
Kan jag inte ta och förstå det.
Kan någon tala om för mig vart i helvete man hittar sitt egenvärde?
