om du bara håller käft finner du nog lugnet

Vad sägs om att kanske ta tag i ditt liv och rycka upp dig lite kanske? Gå upp tidigt på morgonen, ta en stärkande joggingtur, äta fullkornsbröd och färskpressad apelsinjuice. Hålla dig borta från raffinerat socker, ja allra helst all sorts socker, till och med fruktsocker. Göra fridfull yoga varje kväll och somna vid en ansvarsfull tid på kvällen så att du får dina 8 timmars sömn varje natt. Däremellan göra meningsfulla vettiga saker, typ skriva klart den där uppsatsen, skruva ihop den där soffan, söka det där jobbet och skriva allt det där du tänkt dig kommer bli så bra och lyckat.

Eller så fortsätter du sova till mitt på dan, dricka coca cola till frukost, sopa dammet under mattan och äta makaroner för att det är allt du har hemma, tillbringa allt för mycket tid på tumblr, facebook och meningslösa bloggar. Ta dagen som den kommer och ofta inse på kvällen att dagen kanske kom allt för fort och du missade den. Träffa meningslösa killar som säger vad de tycker men inte tycker något alls så det spelade ju ändå ingen roll. Säga hej och välkommen men tack och hej då och vara nöjd med att få vara i din ensamhet fast ändå inte för den kliar ju en aning. Fortsätt du med ditt I don't give a shit.

Igår träffade jag en söt amerikan som verkligen var all american gentleman och betalade i baren, erbjöd mig sin arm när vi gick därifrån och pluggar viktiga grejer på college. Rätt smart och rolig men oj så nervös och jag kunde bara tänka på alla små ticks som kan krypa fram sådär när man är nervig och hur han snuddade vid mig lite då och då som för att testa om det var okej att röra lite vid min arm. Jag observerar för mycket. Och registrerar och jävlas lite, ja men oj här sitter jag och biter mig i läppen oj så omedvetet jag gör det - not.
Och så den spanske killen i baren som registrerade att hey you speak english man och yes, I am american och oh man, you are? and you have a beautiful swedish girlfriend? och nä, inte riktigt va men tack så mycket för den! Sen sa det kanske inte direkt klick men vi drack fireball på min balkong och livet kändes ändå rätt så härligt i sin enkelhet, det är inte så svårt som det verkar, det kanske inte alltid behöver säga klick. Fast ändå, när man hänger med en kille och tänker på en annan och skäms för det man tänker och hatar hur man handlar. Då gnager det ändå lite.

baby it was all long gone

En vän sa att uppbrottet från V kom så plötsligt och att jag knappt skrivit något alls om det, på facebook och sådär. Det gjorde mig lite paff, för jag tycker jag har skrivit massor om det, jag tycker att jag fullständigt blottlagt allt. Men kanske jag bara har skrivit om det kryptiskt och inbäddat i andra meningar som folk visserligen förstår men kanske inte rätar ut så mycket. Jag tror inte jag vill skriva så mycket rakt på sak om V. Det tog slut. Det hade varit kasst länge. Jag hade avskärmat mig och han ville inte ha mig längre. Bra så. Sen en månad av psykisk nedbrytning som raderade ut varenda bra minne och istället fyllde hela min varelse av förakt och hat mot någon som jag tidigare älskat. Så kan det gå. Jag ångrar nog inget, men jag kan se tillbaka och fundera över "hur fan tänkte jag?". Ett fel närmare rätt och inte så mycket mer än så. 

Med en katt på vänsterfoten som krafsar med sin lilla tass på högerfoten känns livet ganska tryggt och lugnt. Jag är kattvakt och det är skönt sällskap i min ensamhet. Jag tycker om att vara själv, men inte ensam.  Kenya blir precis lagom. Lagom som bara finns på svenska och jag känner mig lite saudade som bara finns på portugisiska. Världen älskar original, så även jag.  

utdrag ur en tvåsamhet

Det är så lätt att titta tillbaka om man ständigt dokumenterar, arkiverar och slutligen presenterar. På bara sekunder är man tillbaka och minns varenda känsla som började med det där gnagande tvivlet och misstankarna, minns när känslorna plötsligt slutade anstränga sig. När känslorna helt sonika släppte taget och gav upp kampen. När likgiltigheten tog vid och forcerade fram en beroendeframkallande trygghet i att inte känna och bara vara vid liv men inte levande. Ett halvår av dvala. Allt finns skrivet i ord som bara jag äger. 


tjugosjätte augusti.

Min inre masochisten måste tydligen ständigt skrika efter mer smärta som jag sedan tillfogar mig själv, mot min egen vilja.
Främst psykisk smärta i form av skuldkänslor, tvivel, besvikelse. Som om mitt inre vore ett öppet sår petar jag på det med sorgkantade fingernaglar som infekterar och förvärrar. Gör såret varande och blodigt med påbörjan till sårskorpor jag hela tiden klöser bort.
Av varje svek och sorg, orättvisa och smärta tar jag en polaroidbild som framkallas i grumligt utförande och arkiveras i mig. Jag ältar och går igenom, återkommer till orätten, suger och tuggar på den. Processerar den till ett svidande minne som kanske kan användas i en text någonstans, som här, kanske jag kan måla upp den brännande smärtan som fångats på bild med mina ord.
Dina handlingar är som svidande piskrapp,återkommande rapp som lämnar min rygg blodig och sargad. Hur den brännande känslan sprider sig, det är inte enbart i såren det svider utan även på orört vit hud. Hud som liksom skrämts av vad det närliggande fått utstå. Misstankarna. Hur allt kan göras misstänksamt. Allt kan vara påhitt och inget kan vara sant. Ett sammelsurium av det som hänt och det som kan hända. Såren för med sig smittan i blodet som pumpas runt i kroppen. Ut i varenda fingertopp, varje liten örsnibb och inte minst i den enorma magtrakten.
Tvivel.
På dig. På oss. På tvåsamhet
Masochistens glädje över nyförvärvet. Mitt egna motstånd mot svartsjukan.
För den vill jag verkligen inte ha.
Få mig att lita på dig. En aning räcker. Få mig att inte känna mig patetisk enbart på grund av att jag älskar dig.

tjugoandra september. 

För fokuserad på dig själv för
att se behov andra än de uppenbara att
se och göra det som kanske krävs kan du inte se
mig jag ligger här och väntar på att du ska stryka mig
över håret och låta tiden gå för min skull låta dagen gå över
till kväll och klia mig på ryggen, koka chicken noodle soup till
mig och bara mig för att du bryr dig så himla mycket om mig
och inte främst om dig, bara några sekunder och minuter av din
   dyrbara tid för sparsam omtanke
För baby. Du är en missil inriktad på din egen lycka. 

tredje oktober.
Varför slutar du lyssna bara för att jag tystnar. Förstår du inte att orden stockar sig i min mun. Att jag vill säga det jag känner men inte kan konstruera rätt ord. Att allt jag kommer på känns banalt och att jag inte vill släppa ut banalheten när det för mig är så mycket mer än så. Att jag vill få dig att förstå utan att lämna ut min själ. För jag fruktar min själ i närheten av dig. Jag fruktar nåbarheten, att den enda själ jag har ska tas av dig. Och att du ska släppa ner den i dyn kring dina fötter. Att du vrider till med klacken precis i hjärtat av min själ, så att den trycks ner ytterligare i smutsen, när du går vidare på företagspresentationer med bordsmingel och ställer frågor. För det är den du är. Har du kommit på. Och så somnar du, tänkandes på imaginära slagsmål mellan seriefigurer, medans jag ligger här med orden i mun. God natt älskling. 

sjunde februari.

Ambivalens. Köper mig fri från det dåliga samvetet som naggar mina kanter.

Ser på dig och känner ingenting. Kysser dig och känner mindre.
Förutom den unkna smaken av drömmar.
Du är alltid här men aldrig närvarande.

det handlar om mig.

Folk undrar ofta vad det är jag egentligen skriver. Skriver låter ju så ambitiöst, pretentiöst, seriöst, det låter som att mycket har blivit öst. Ibland skriver jag här, det ter sig dock hände ytterst sällan. Mycket sparar jag i utkast och där får det ligga kvar. Dokument hopar sig på datorn och anteckningsblock är fyllde av scribbles. 

Jag tänker i skrift, och med det menar jag att jag tänker mig hur mitt dagliga liv skulle formuleras i en roman. Som om jag är en levande bok. Och det jag tänker försöker jag skriva ner. Jag skriver om när någon håller ett fast tag i mitt ansikte med båda händerna och ser mig i ögonen, jag skriver om hur det inte finns något mjukare än sammetslena läppar, om hur livet ibland kliar obehagligt, om tvetydiga meddelanden som lämnar mig förbryllad, om hur ont en besviken blick och en uppgiven axelryckning kan göra längst in i hjärtat, om tvivlet som gnager inifrån och ut, om att ta ett skållade hett bad och sedan duscha iskallt bara för att få känna något alls de dagarna jag känner mig stum i känslorna. Jag skriver om sådant jag skulle vilja säga men aldrig säger. Jag skriver om möten, de ordinära och de extraordinära - jag skriver om hur smaken smakar i gommen och hur känslan känns djupt ner i magen. Slagen, smekningarna, skriken, viskningarna. Jag grubblar och iakttar och försöker se detaljerna i det stora diffusa. Jag försöker skriva stora saker men fastnar halvvägs, jag skriver korta fragment men känner att jag inte når ända fram. Jag tycker om min ensamhet, att vara själv med mina tankar. Att känna hur allt känns, dra med fingrarna längst med husfasader, buskar och stängsel. Blunda och gå på känsla. Sila grus mellan fingrarna. Leva i ett enda andetag, följa det på liv och död. Jag skriver på det mest egocentriska sättet, jag skriver om mig själv. På olika sätt. Någonstans finns det alltid små små bitar av mig hur mycket fiktion det än ska vara.
Jag övar, jag leker med orden, jag förbereder mig. Lever i mina ord och formuleringar, försöker skapa ett vackert liv att läsa om, det finns något vackert i det gråaste, tråkigaste, fulaste. Det finns något vackert i allt och jag vill kunna hitta det. Jag vill kunna hitta allt som är vackert. 

Jag är inadequate, jag vill ha ridiculous love, jag ropar inte plingeling, vill inte bli tillsagd vad jag ska göra och filmer är bäst som bakgrund. Och ibland vomiterar jag statusuppdateringar till absurditet på facebook och skäms efteråt. Ibland inser jag tragiken av att identifiera sig med diverse olika tumblrfynd och samtidigt känner jag att I don't care a single fuck.