when they cause your heart to mourn, remember what I said, that you was battle born

Livet är ett fucking bokmanus. Varje dag, nya bitchslapar.
Fredagskvällen inleddes med att besöka tvättstugan i huset för första gången sedan jag flyttade in igen i juli. Det är över två månader jag bott här utan att tvätta? Besynnerligt hur jag kan ha något att ha på mig, eller kanske hur sparsam jag är med tvätten? Okej för att jag fuskat och tvättat hemma hos mamma, och okej det där var att skarva med sanningen för det var hon som tvättade. De stundvis så eftertraktade "vuxenpoängen" gled iväg i en rasande fart där. Hur som haver så tog jag tag i skitgörat igårkväll och det var ju skönt.
Den där fruktansvärt tragiska inledningen på helgen räddades av Elin & Daniel då vi halvsprang i regnet för att hinna till bion för att se Lawless. Fruktansvärt bra film. Får 5 fuck'ups av 5! Vet inte vilken känsla som blev som mest påtaglig - att själv vilja vara en outlaw som kirrar moonshine och lever gangsterliv light i 30-tals Amerika eller att ha en sådan karl i form av Tom Hardy. Till det grymtandet skulle jag kurra om vi säger så. Amusing end of the night, man upphör aldrig att förundras över mänskligt agerande.

Idag är det lördag men den känns mest som söndag. Den ostrukturerade vardagen jag lever i för tillfället gör att helgen tappar lite charm. Jag kan redan vara uppe sent och ta långa sovmornar, haka på spontana grejer och ligga utslagen på soffan. Inte för att jag gör det varje dag. Men ändå. Att möjligheten finns gör helgen mindre åtråvärd. Lördag lördag, en dag som alla andra. Snart även den förbi. Jag sitter i timmar och skriver. Frågan är om något av det makes any sense.

På förmiddagen var jag buisness och gick runt med headset och kände mig viktig.

På kvällen var jag spjuveraktig och uppsluppen och sedan relativt nedslagen.
(fråga; är det någon idé att fixa håret dessa tider när regnet pissar sönder frisyren totalt efter 5 sekunders utevistelse?)

things change, friends leave and life doesn't stop for anybody.

Jag har flyttat in, flyttat hem, på riktigt nu. Jag har till och med köpt en bäddsoffa för övernattande gäster och sittande umgänge. Strukturen har inte riktigt hittat hit än, den försvann nog med adressändringen. Jag vet inte om jag lever i röran eller om röran lever i mig. 38 kvm kan vara nog så svårt att hålla ordning på.

Igår var det kräftskiva i en korridor och även om jag inte åt några kräftor så gick snapsen åt. Med egengjorda hattar och superdupertrångt sittande blir det snabbt familjärt och jag hittade kanske någon där som fick mig att lyfta på ögonbrynet. Nattliga telefonsamtal, flinka fingrar som fick med sig både de ena och andra och en invändig explosion ledde till mastig ångest i förmiddags som sig bör. Tillbringat dagen med att laga mat, dekorera, organisera. Allt i en känsla av trögflytande sirap. Födelsedagsfirande och bröllopsdagsfirande, jag var tårtgeneral och bakade tårtornas tårta "Sans rival" som inte ska ha någon konkurrent men jag vet inte jag, jag tycker nog alla tårtorna hade sin charm.

Tröttheten griper tag och det får bli en avrundning här. Det kanske inte blev något vettigt alls här men livet är sällan vettigt så varför ska en sketen blogg vara det. Livet är rätt fint i sin vardaglighet, stundvis förutsägbart tråkigt, andra fantastiska oberäkneligt. Stunderna av vardaglig leda, jag älskar nog dem mest av allt. 

om du bara håller käft finner du nog lugnet

Vad sägs om att kanske ta tag i ditt liv och rycka upp dig lite kanske? Gå upp tidigt på morgonen, ta en stärkande joggingtur, äta fullkornsbröd och färskpressad apelsinjuice. Hålla dig borta från raffinerat socker, ja allra helst all sorts socker, till och med fruktsocker. Göra fridfull yoga varje kväll och somna vid en ansvarsfull tid på kvällen så att du får dina 8 timmars sömn varje natt. Däremellan göra meningsfulla vettiga saker, typ skriva klart den där uppsatsen, skruva ihop den där soffan, söka det där jobbet och skriva allt det där du tänkt dig kommer bli så bra och lyckat.

Eller så fortsätter du sova till mitt på dan, dricka coca cola till frukost, sopa dammet under mattan och äta makaroner för att det är allt du har hemma, tillbringa allt för mycket tid på tumblr, facebook och meningslösa bloggar. Ta dagen som den kommer och ofta inse på kvällen att dagen kanske kom allt för fort och du missade den. Träffa meningslösa killar som säger vad de tycker men inte tycker något alls så det spelade ju ändå ingen roll. Säga hej och välkommen men tack och hej då och vara nöjd med att få vara i din ensamhet fast ändå inte för den kliar ju en aning. Fortsätt du med ditt I don't give a shit.

Igår träffade jag en söt amerikan som verkligen var all american gentleman och betalade i baren, erbjöd mig sin arm när vi gick därifrån och pluggar viktiga grejer på college. Rätt smart och rolig men oj så nervös och jag kunde bara tänka på alla små ticks som kan krypa fram sådär när man är nervig och hur han snuddade vid mig lite då och då som för att testa om det var okej att röra lite vid min arm. Jag observerar för mycket. Och registrerar och jävlas lite, ja men oj här sitter jag och biter mig i läppen oj så omedvetet jag gör det - not.
Och så den spanske killen i baren som registrerade att hey you speak english man och yes, I am american och oh man, you are? and you have a beautiful swedish girlfriend? och nä, inte riktigt va men tack så mycket för den! Sen sa det kanske inte direkt klick men vi drack fireball på min balkong och livet kändes ändå rätt så härligt i sin enkelhet, det är inte så svårt som det verkar, det kanske inte alltid behöver säga klick. Fast ändå, när man hänger med en kille och tänker på en annan och skäms för det man tänker och hatar hur man handlar. Då gnager det ändå lite.

baby it was all long gone

En vän sa att uppbrottet från V kom så plötsligt och att jag knappt skrivit något alls om det, på facebook och sådär. Det gjorde mig lite paff, för jag tycker jag har skrivit massor om det, jag tycker att jag fullständigt blottlagt allt. Men kanske jag bara har skrivit om det kryptiskt och inbäddat i andra meningar som folk visserligen förstår men kanske inte rätar ut så mycket. Jag tror inte jag vill skriva så mycket rakt på sak om V. Det tog slut. Det hade varit kasst länge. Jag hade avskärmat mig och han ville inte ha mig längre. Bra så. Sen en månad av psykisk nedbrytning som raderade ut varenda bra minne och istället fyllde hela min varelse av förakt och hat mot någon som jag tidigare älskat. Så kan det gå. Jag ångrar nog inget, men jag kan se tillbaka och fundera över "hur fan tänkte jag?". Ett fel närmare rätt och inte så mycket mer än så. 

Med en katt på vänsterfoten som krafsar med sin lilla tass på högerfoten känns livet ganska tryggt och lugnt. Jag är kattvakt och det är skönt sällskap i min ensamhet. Jag tycker om att vara själv, men inte ensam.  Kenya blir precis lagom. Lagom som bara finns på svenska och jag känner mig lite saudade som bara finns på portugisiska. Världen älskar original, så även jag.  

utdrag ur en tvåsamhet

Det är så lätt att titta tillbaka om man ständigt dokumenterar, arkiverar och slutligen presenterar. På bara sekunder är man tillbaka och minns varenda känsla som började med det där gnagande tvivlet och misstankarna, minns när känslorna plötsligt slutade anstränga sig. När känslorna helt sonika släppte taget och gav upp kampen. När likgiltigheten tog vid och forcerade fram en beroendeframkallande trygghet i att inte känna och bara vara vid liv men inte levande. Ett halvår av dvala. Allt finns skrivet i ord som bara jag äger. 


tjugosjätte augusti.

Min inre masochisten måste tydligen ständigt skrika efter mer smärta som jag sedan tillfogar mig själv, mot min egen vilja.
Främst psykisk smärta i form av skuldkänslor, tvivel, besvikelse. Som om mitt inre vore ett öppet sår petar jag på det med sorgkantade fingernaglar som infekterar och förvärrar. Gör såret varande och blodigt med påbörjan till sårskorpor jag hela tiden klöser bort.
Av varje svek och sorg, orättvisa och smärta tar jag en polaroidbild som framkallas i grumligt utförande och arkiveras i mig. Jag ältar och går igenom, återkommer till orätten, suger och tuggar på den. Processerar den till ett svidande minne som kanske kan användas i en text någonstans, som här, kanske jag kan måla upp den brännande smärtan som fångats på bild med mina ord.
Dina handlingar är som svidande piskrapp,återkommande rapp som lämnar min rygg blodig och sargad. Hur den brännande känslan sprider sig, det är inte enbart i såren det svider utan även på orört vit hud. Hud som liksom skrämts av vad det närliggande fått utstå. Misstankarna. Hur allt kan göras misstänksamt. Allt kan vara påhitt och inget kan vara sant. Ett sammelsurium av det som hänt och det som kan hända. Såren för med sig smittan i blodet som pumpas runt i kroppen. Ut i varenda fingertopp, varje liten örsnibb och inte minst i den enorma magtrakten.
Tvivel.
På dig. På oss. På tvåsamhet
Masochistens glädje över nyförvärvet. Mitt egna motstånd mot svartsjukan.
För den vill jag verkligen inte ha.
Få mig att lita på dig. En aning räcker. Få mig att inte känna mig patetisk enbart på grund av att jag älskar dig.

tjugoandra september. 

För fokuserad på dig själv för
att se behov andra än de uppenbara att
se och göra det som kanske krävs kan du inte se
mig jag ligger här och väntar på att du ska stryka mig
över håret och låta tiden gå för min skull låta dagen gå över
till kväll och klia mig på ryggen, koka chicken noodle soup till
mig och bara mig för att du bryr dig så himla mycket om mig
och inte främst om dig, bara några sekunder och minuter av din
   dyrbara tid för sparsam omtanke
För baby. Du är en missil inriktad på din egen lycka. 

tredje oktober.
Varför slutar du lyssna bara för att jag tystnar. Förstår du inte att orden stockar sig i min mun. Att jag vill säga det jag känner men inte kan konstruera rätt ord. Att allt jag kommer på känns banalt och att jag inte vill släppa ut banalheten när det för mig är så mycket mer än så. Att jag vill få dig att förstå utan att lämna ut min själ. För jag fruktar min själ i närheten av dig. Jag fruktar nåbarheten, att den enda själ jag har ska tas av dig. Och att du ska släppa ner den i dyn kring dina fötter. Att du vrider till med klacken precis i hjärtat av min själ, så att den trycks ner ytterligare i smutsen, när du går vidare på företagspresentationer med bordsmingel och ställer frågor. För det är den du är. Har du kommit på. Och så somnar du, tänkandes på imaginära slagsmål mellan seriefigurer, medans jag ligger här med orden i mun. God natt älskling. 

sjunde februari.

Ambivalens. Köper mig fri från det dåliga samvetet som naggar mina kanter.

Ser på dig och känner ingenting. Kysser dig och känner mindre.
Förutom den unkna smaken av drömmar.
Du är alltid här men aldrig närvarande.

det handlar om mig.

Folk undrar ofta vad det är jag egentligen skriver. Skriver låter ju så ambitiöst, pretentiöst, seriöst, det låter som att mycket har blivit öst. Ibland skriver jag här, det ter sig dock hände ytterst sällan. Mycket sparar jag i utkast och där får det ligga kvar. Dokument hopar sig på datorn och anteckningsblock är fyllde av scribbles. 

Jag tänker i skrift, och med det menar jag att jag tänker mig hur mitt dagliga liv skulle formuleras i en roman. Som om jag är en levande bok. Och det jag tänker försöker jag skriva ner. Jag skriver om när någon håller ett fast tag i mitt ansikte med båda händerna och ser mig i ögonen, jag skriver om hur det inte finns något mjukare än sammetslena läppar, om hur livet ibland kliar obehagligt, om tvetydiga meddelanden som lämnar mig förbryllad, om hur ont en besviken blick och en uppgiven axelryckning kan göra längst in i hjärtat, om tvivlet som gnager inifrån och ut, om att ta ett skållade hett bad och sedan duscha iskallt bara för att få känna något alls de dagarna jag känner mig stum i känslorna. Jag skriver om sådant jag skulle vilja säga men aldrig säger. Jag skriver om möten, de ordinära och de extraordinära - jag skriver om hur smaken smakar i gommen och hur känslan känns djupt ner i magen. Slagen, smekningarna, skriken, viskningarna. Jag grubblar och iakttar och försöker se detaljerna i det stora diffusa. Jag försöker skriva stora saker men fastnar halvvägs, jag skriver korta fragment men känner att jag inte når ända fram. Jag tycker om min ensamhet, att vara själv med mina tankar. Att känna hur allt känns, dra med fingrarna längst med husfasader, buskar och stängsel. Blunda och gå på känsla. Sila grus mellan fingrarna. Leva i ett enda andetag, följa det på liv och död. Jag skriver på det mest egocentriska sättet, jag skriver om mig själv. På olika sätt. Någonstans finns det alltid små små bitar av mig hur mycket fiktion det än ska vara.
Jag övar, jag leker med orden, jag förbereder mig. Lever i mina ord och formuleringar, försöker skapa ett vackert liv att läsa om, det finns något vackert i det gråaste, tråkigaste, fulaste. Det finns något vackert i allt och jag vill kunna hitta det. Jag vill kunna hitta allt som är vackert. 

Jag är inadequate, jag vill ha ridiculous love, jag ropar inte plingeling, vill inte bli tillsagd vad jag ska göra och filmer är bäst som bakgrund. Och ibland vomiterar jag statusuppdateringar till absurditet på facebook och skäms efteråt. Ibland inser jag tragiken av att identifiera sig med diverse olika tumblrfynd och samtidigt känner jag att I don't care a single fuck. 

ring

Ring mig inte mera. Varken klockan sexton.tjugosju när du kommit på att himlen är ovanligt blå eller klockan tre.nollåtta när du inte kan sova. Ring mig inte klockan nåntinalls.
Är mindre själv ensam än tillsammans och gladare i min stundvisa ledsenhet än i din ångestgivande gladhet. Jag tror jag stannar. Stannar i mitt lilla mitt. Som bara är mitt och aldrig kommer vara eller ha varit ditt. Det ringer och ringer och ringer i öronen och aldrig är det någon som svarar för det finns inga svar, inga ord och inte ens några lögner mera.
Som att vakna ur en dröm. Ruska på sig. Skaka av och gå vidare. Fortsätt förbi gå och inkassera fyratusen kronor. Sista gången jag ringer dig kommer vara klockan tio.fyrtiosju eller kanske elva.tjugotre eller kanske nitton.nollnoll. 

det finns saker jag saknar, typ när vi var nakna

Dagarna försvinner i ett nafs. Lite jobb då och då för att dryga ut kassan men annars är livet så skönt och fint. Ja, fint är precis vad det är. Lugna dagar hos mormor med kakor och sådär iskallt gott vatten som bara finns i Simmes, vinkvällar med Allsång på Skansen, långa promenader i skogen, trevliga middagar och slappa kvällar på verandan.
En grym utgång med min klockrena namne inatt och det verkar ju onekligen som fejknamn när vi presenterar oss som Elin&Elin. Dansade på ett smockat dansgolv till stängning och kom ut i morgonljuset innan jag tog en taxi hem med världens trevligaste chaufför. Gosar med katten om nätterna och sover lite för länge på mornarna. Shoppar lite för mycket, dricker lite för mycket och tränar lite för lite men känner mig bara så glad, glad, glad över livet och över att jag för första gången på länge känner mig som min ålder. Livet är en lek värd att lekas ordentligt.
Nu väntar en kväll av tantaluringar och små farbröder och sannolikt en och en annan blöja, vad kul det ska bli!

just där din axel blir till hals..

Allt är precis som det alltid varit. Fast inget är som det varit. Allt har ändrats men är detsamma ändå. Ett år kan betyda så lite och så mycket men sitter ändå där som en kil, gör att det blir trevande. Att vi känner av. Du har skägg och en hund som ser ut som du och jag har gjort mig av med mina piercingar och blivit en uns vuxnare, fast ändå inte, men annars. Annars är vi väl som vi var, på ett ungefär. Och det var så himla fint att se dig stå där i regnet där du stått så många gånger förr. Du med dina snälla ögon och jackan vi köpte i London.  Det var så himla fint att träffa dig igen. För jag har saknat dig så himla mycket.Så jävla mycket. 

Häromdagen, när jag hade tankarna långt borta sa min chef att jag ser annorlunda ut nu för tiden, chef nr 2 höll med. Ja det kanske är mina glasögon och så har jag ju tagit ut lite piercingar, sa jag lite lamt men nej nej, inget sånt. Du har mognat på dig, det är nåt med hela ditt sätt. Du har blivit en dam, Elin!
Just benämningen dam fick mig att småle då det är precis så jag inte känner mig. Ingen tweedkavaj, loafers och korrekt uppförande enligt de damvibbarna jag tidigare under året fått.
"En dam tenderar att syfta på en kvinna av äldre karaktär. Klimakteriet, dålig syn och tendens att inte vara attraktiv tillhör några av damens egenskaper."  Wikipedia leverar grymma sanningar. På ett år har jag alltså blivit ful, gammal, blind och uttorkad. Någonting inom mig hoppas på att det inte var chefens tolkning av ordet men hey, jag ser det inte som en omöjlighet. Kanske har gnistan i ögonen slocknat, deppigt.

Möttes av den där befriande glädjen som bara små barn ger en. Rebecca kom springande mot mig på gatan skrikandes mitt namn och kastade sig in i min famn. Sen dansa, pausa vi en stund och jag har fått så fina teckningar med mitt namn skrivet på sig. En kyrka med ett litet fönster och ett hus för mammor och bebisar bara för mig. Cyklade fort fort på mammas cykel så att små adrenalinskrik slapp fram och köpte såpbubblor och jordgubbar på Ica. Åt tacopaj och sörplade rosa, söt mjölk med små jordgubbsfrön i till efterrätt, mjölk blir aldrig så gott som efter lite interaktion med jordgubbar. Oscar lekte madman och fotbollshuligan och sprang runt i en fart som bara 1åringar har. Små knubbiga armar som ger kramar kan vara det mest underbara som finns, och blöta pussar. Blöta pussar är alltid fint.

Imorgon hoppas jag på svar kring min besynnerliga kropp. Läkarbesök på morgonen, observationsjobb mitt på dagen och kvällspass fram till tio. Läkarbesöket kan ju vara extra lämpligt då jag lyckats stuka foten och fucka upp knät ordentligt idag. Gravitation, it's a bitch.

i'm not living in the real world

Det är sommarlov fast ändå inte. För jag är vuxen och då har man inte sommarlov.
För att jag har en uppsats att skriva klart. För att jag inte fick den tiden. För att jag ska jobba.
För att utan pengar kan man inte göra mycket alls.
Vuxenliv, smuxenliv. 


På den där så kallade vuxenfronten så har det väl för övrigt varit en lyckad dag.
Skrev på kontrakt för en lägenhet i Lund i höst, en fin tvåa som kostar muchacho men å andra sidan kan man väl inte sätta ett pris på lättnaden över att ha en bostad, att få ha nagellacksflaskor i glas i badrummet eller bara friheten. Inte vara inneboende på nåder. En inflyttningsfest börjar ta form i tankarna (och om min hyresvärd skulle ramla in här så lovar jag att det kommer vara en ytterst skötsam tillställning)
Så där har vi ju sannerligen en ljuspunkt - min framtid i Lund är signerad och klar.
Jobb har det också hunnits med, eller rättare sagt, att få jobb. En enkel sak det där. Välkommen tillbaka (temporärt och helt och hållet på timmar så jag bestämmer tider själv, skönt!) på gamla jobbet så jag börjar redan imorgon. Lite löneförhandlingen på morgonen så sätter jag fart med ett arbetspass från 9 till 15 sen. Dessutom sökt en hel massa andra jobb så vi får se vad sommaren har att komma med.  
Avancerar aning för aning mot den åtråvärda lappen jag så länge suktat efter också, planering planering. Vi får se hur det går med den saken. Livet är dock infernaliskt härligt i all sin jäklighet. 

I'll always think of him fondly as an asshole

Från flickrummet till Fritzl-källaren, 2 trappor ner känns det som en förändring. Lite mera distanserat från familjen men ändå nära. Skönt. Minns en fumlande femtonåring som pussades med en stockholmskille som missat tåget. Kittlande nervöst och nu står sängen på samma plats som då fast det är en annan säng och en annan tid. Eller kanske hur bästis-Alex blev inneboende ett par dar i veckan under gymnasiet och låg här och snarkade och förskräckt vaknade av mina infall mitt i natten då jag ryckte upp dörren och gormade att vi försovit oss. Nu är källarrummet mitt för en månad och jag gör nya minnen. Ändå, it's good to be home. Trots att jag saknar en bröstkorg att ligga på och närhet. 

Fast jag hoppas det är relativt fritt från spindlar här nere... 

 

ibland har jag känt att jag duger

Det är lustigt hur man kan mäta tid i förhållanden. När var det egentligen något hände, nej men det var innan X, det var mellan X och Y, det måste ha varit under Y om jag tänker efter. Lustigt.
Tiden är lustigt överlag. Hur snabbt det går vissa medans andra stampar kvar på samma ställe. Inte kan förmå sig att ta ett första steg medans den andre redan passerat någon slags mållinje - om nu det är någon vinst att vara först. Vinnaren har sannolikt missat den fina utsikten på vägen.
Tänkte jag på vid rött ljus på väg hem från Gävle - något skamsen över antalet kronor jag shoppat upp på chanelsmink och vackra kläder. Tröstshopping är mer trösterikt än choklad, inte för att jag tröstätit någon choklad. Ben och Jerry's visserligen, men i övrigt så...lockar det mig inte.
Har en brutal träningsvärk i lår/rumpa efter gårdagens bravader i joggingspåret - den förbannade utfallsgången jag alltid ger mig på så fort jag springer ute. Inbillar mig att rumpan stramar till sig bara utav ren förskräckelse.

Förutom tidiga tidiga bilfärder till Gävle så läser jag. Och skriver. Men mest läser jag. Just nu "Jag ska egentligen inte jobba här" och känner mig förberedd på sommarjobb nu snart snart. Nästa vecka antagligen. Fint att det finns en dörr öppen även om jag bara vill glänta en aning på den.
Nu ska jag återgå till soffan för att läsa och måla tånaglarna. Mint blir en bra färg. Crispy på nå vis. Tår som är redo att knapras på.

A girl knows her limits, a wise girl knows she has none.

Boom sa det, så sköt sidvisningarna i taket. En riktigt aggressiv kurva på diagrammet och det känns rätt trevligt på något sätt. Hej på er allihopa.
Nationaldagen har kommit och gått och jag sov till mitt på dagen för att sedan ligga ytterligare någon timme och mysläsa i sängen. Lugnet. Promenerade till affären med lil'sis och handlade mat och blommor och släpade hem kassarna i duggregn. Kraschade en kartong med ägg i golvet (och kylskåpet) och svor en stund för att sedan skrattande skyffla upp sörjan och svabba golv. Bakade en Pinocchiotårta som dekorerades med blåbär och citronskal för den rätta patriotiska känslan. Tog en joggingtur i skogen och stannade och klappade hästar vid hagen, körde lite dansa pausa också för den delen. Gjorde utfallssteg och har nu en stramade känsla i låren, skönt.
Poppade en champagneflaska och skålade med delar av familjen för att fira Sverige. Grillade sparris, ryggbiff, halloumi, paprika och färskpotatis m.m och drack genomgående champagne.
Drack Hennessy som gjorde mig berusad av doften enkom och pratade pratade pratade om vart jag varit och vart jag är på väg. Det känns som att jag är på väg åt rätt håll. I vilket fall som helst har jag de som hejar på mig längst vägen.

Jag mjukhånglar lite trevande och försiktigt med livet och det känns fint.

Take a deep breath and fuck this shit

Livet i Lund har packats ihop och majoriteten av mina ägodelar är inpackade i ett förråd på tre kvadratmeter. Böcker, kläder, porslin, drömmar och självkänsla ligger staplade och väntar på bättre tider.
I fredags gick det inte längre. Jag ville runda av terminen och lämna Lund med en bra känsla inför hösten men det blir sällan som man vill.

Jag vet inte längre vem jag är. Jag vet inte hur jag ska hitta mig själv.
Du säger att du behöver andas men måste du ta mina andetag ifrån mig.
Du säger att du hoppas jag får hjälp att reda upp mina problem, jag hoppas att du får hjälp att hitta ditt känsloliv. Och att du kan respektera mig så som jag respekterar dig.

Nu ska jag plocka upp skärvorna av mig själv och försöka sätta ihop dem till samma figur som jag var för ett år sedan, innan jag släppte in en man med en slägga innanför mina murar.