I too want to be important. By being different. And these girls are all the same.

Jag gråter inte så ofta. Jag har funderat på om jag kanske grät ut allt som fanns att gråta när jag bodde i Lund. Efter flytten var det som att det sinade... Jag blir ofta ledsen men kapslar in det i mig själv.
Blir tyst och tvär eller någon lightversion av apatisk.
Men så igår grät jag. Jag grät tills jag somnade och sen grät jag när jag vaknat. När jag inte gråtit har jag varit stum istället, stum inuti.
I bilen på väg från Arlanda gav den plötsliga ensamheten utrymme för gråten att breda ut sig. I don't know what to do, I'm right in front of you asking you to stay, you should stay från radion och det känns och det känns som skit rent utsagt. Att pressa gaspedalen ännu lite hårdare ner gör sig bra med den inre desperationen.

Det där marmorstråket av stillsam sorgsenhet inuti bröstet.
De vassa kanterna på varje andetag som gör dödligt ont.
Tänker som Plath att om du ger någon ditt hjärta, och han inte vill ha det, så kan du inte ta tillbaka det, det är förlorat för alltid. Kanske förlorade jag mitt hjärta för längesen. Kanske har jag inget kvar att ge.

Jag är ingen alls.
Jag betyder ingenting.
Kan jag inte ta och förstå det.
Kan någon tala om för mig vart i helvete man hittar sitt egenvärde?

han smakar som sommar

Sommarlovet är här. Sista tentan är inlämnad och alla seminarier avklarade. Om vi utgår från att tentan är godkänd betyder det att jag är klar med MKV A. 30 hp inkasserade och klara. Har jag blivit nå klokare av kursen? Absolut inte.

Maj månad kom och passerade, som alla andra månader. Hade som förhoppning att denna maj skulle bli bättre än förra årets maj och ja jävlar i min lilla låda - det blev den verkligen.
En shoppingresa med spainfluenser till Budapest med Caroline som var mysig och härlig.
Varma kvällar och årets första (eller kanske andra) grillning på världens sämsta engångsgrill på min balkong.
Den allra längsta dejten jag varit på (hittills) som efter 28h med nattligt nakenbad, promenad, bio och mat avrundades något utmattat.
Movits! konsert med gästspel från Maskinen på Gröna Lund och en tur i berg-och-dalbanan.
En Oslo-tripp för Beyoncés fantabulösa konsert i Telenor Arena - turned me into a Queen B-lover!
Däremellan härliga kvällar med världens bästa och sötaste lilla figur, Catherine som är som en pusselbit jag inte visste fanns men är så självklar. Träningspass i vanlig ordning med Elin, lite middag för norrlänningarna osv. osv.

Solen skiner. Kylan har dragit sig tillbaka och även den inom mig. Jag öppnar upp, vågar se djupare i ögon, låter det bubbla upp en aning. Tänker när jag står inför ett val att "vad kommer jag minnas om xx år?" - oftast vinner då det roliga framför det där nödvändiga (vilket är orsaken till att jag ställer mig frågande angående ett godkänt på sista tentan) och känner att redan nu, på bara en månad, har jag samlat fina minnen likt smultron på ett strå. De glittrar av sommar och värme.
Sommarlovet är här.

alltid något, inte sant

Det vill sig som inte, detta bloggande. Jag stakar och hakar upp mig. Fastnar i mitten och lämnar halvklart. Återkommer, kommer ingenstans.
Kom att tänka på utveckling, finns ju flera naturligtvis, men den där face-utvecklingen. Sminket. Sömnen. Den där svåra kombinationen av dessa två om man adderade en grabb.
Tvåtusensju: 

Sov över i en smal pojksäng, lämnade sminket på för att jag inte vågade tvätta av det och vara naturliga jag, vaknade tidigt tidigt och smög ut till badrummet där jag först tvättade ansiktet rent för att sedan sminka om mig fullständigt. Borstade tänderna och tassade tillbaka till sovrummet. Gled ner bredvid den sovande pojkvännen. Han fick vakna till en tjej med tandkräms-fräsch andedräkt och full make. Han borde ha klurat ut det, tycker jag. Det måste han ha gjort.
Den osäkerheten.
Tvåtusentretton:
Jag gör min kvällsrutin oavsett sällskap. En ny bekantskap som för första gången stannar över natten. Jag kliver så småningom upp, tvättar ansiktet, smörjer in mig, borstar tänderna och snor ihop håret till en knut. Kommer tillbaka så mycket mera naken. Men stoltare. Skäms inte.
Får höra att jag är vacker, att fan vilken tur att du var snygg utan smink också, att man ser knappt skillnad. Somnar utan att reflektera över mascarafläckar på kudden.

So I guess I'm taking those baby steps. 

Enda gången jag backar är för att ta sats.

Nästan sju månader har hastat förbi, i alla fall i denna stagnerande blogg. Är det ens tolererbart att väcka liv i de döda på detta vis? Återuppliva det som redan flämtande gett upp. Vulgärt pressa in tungan i det som bara skulle vara lätt mun mot mun metod.
Vad jag än skriver kommer bli pretentiöst och darra på vemodets rand, dramatisera och vilja romantisera - vilja göra något vackert utfall men knapp orka lyfta fötterna i uppgivenhet.

Men låt så vara. Det blir inga mästerverk. Det får bli som det blir och gå som det går för det känns som att det är så det är. Jag är matt. Så jävulskt matt att benen rent fysiskt börjar värka likt växtvärk. Växa in i livet och det gör ont. Sväljer ner två alvedon med bitterhet och cynism och kanske lite blåbärssoppa.
Sväljer ner det faktum att den jag vårdat mest i tanken och placerat på piedestal kamikazehoppat tretusenmeter ner i avgrunden. På vägen ner bränt broar och spottat på askan.
Jag växer in i livet och det gör ont. Jag lägger mig raklång ibland, oftare fosterställning. Kryper ihop till bakåtsteg och ringer mamma och vill att hon ska blåsa på det onda. Sen reser jag mig, reser ragg och rasar vidare. Livet är inte så mörkt ändå. Jag skrattar, sover, njuter. Varma sängar att vakna i, sena frukostar, smältande snö på balkongen, folk som förstår att det fina inte blir mindre fint för att det fula ibland bryter sig loss en smula.
Bryter mot huvudregeln med jämna mellanrum och tittar tillbaka. Får impulsen att radera hela arkivet men någonstans måste man ju ändå kunna stå för det man sagt, för det man gjort, oavsett om det var i affekt eller inte.