Enda gången jag backar är för att ta sats.

Nästan sju månader har hastat förbi, i alla fall i denna stagnerande blogg. Är det ens tolererbart att väcka liv i de döda på detta vis? Återuppliva det som redan flämtande gett upp. Vulgärt pressa in tungan i det som bara skulle vara lätt mun mot mun metod.
Vad jag än skriver kommer bli pretentiöst och darra på vemodets rand, dramatisera och vilja romantisera - vilja göra något vackert utfall men knapp orka lyfta fötterna i uppgivenhet.

Men låt så vara. Det blir inga mästerverk. Det får bli som det blir och gå som det går för det känns som att det är så det är. Jag är matt. Så jävulskt matt att benen rent fysiskt börjar värka likt växtvärk. Växa in i livet och det gör ont. Sväljer ner två alvedon med bitterhet och cynism och kanske lite blåbärssoppa.
Sväljer ner det faktum att den jag vårdat mest i tanken och placerat på piedestal kamikazehoppat tretusenmeter ner i avgrunden. På vägen ner bränt broar och spottat på askan.
Jag växer in i livet och det gör ont. Jag lägger mig raklång ibland, oftare fosterställning. Kryper ihop till bakåtsteg och ringer mamma och vill att hon ska blåsa på det onda. Sen reser jag mig, reser ragg och rasar vidare. Livet är inte så mörkt ändå. Jag skrattar, sover, njuter. Varma sängar att vakna i, sena frukostar, smältande snö på balkongen, folk som förstår att det fina inte blir mindre fint för att det fula ibland bryter sig loss en smula.
Bryter mot huvudregeln med jämna mellanrum och tittar tillbaka. Får impulsen att radera hela arkivet men någonstans måste man ju ändå kunna stå för det man sagt, för det man gjort, oavsett om det var i affekt eller inte.