alltid något, inte sant

Det vill sig som inte, detta bloggande. Jag stakar och hakar upp mig. Fastnar i mitten och lämnar halvklart. Återkommer, kommer ingenstans.
Kom att tänka på utveckling, finns ju flera naturligtvis, men den där face-utvecklingen. Sminket. Sömnen. Den där svåra kombinationen av dessa två om man adderade en grabb.
Tvåtusensju: 

Sov över i en smal pojksäng, lämnade sminket på för att jag inte vågade tvätta av det och vara naturliga jag, vaknade tidigt tidigt och smög ut till badrummet där jag först tvättade ansiktet rent för att sedan sminka om mig fullständigt. Borstade tänderna och tassade tillbaka till sovrummet. Gled ner bredvid den sovande pojkvännen. Han fick vakna till en tjej med tandkräms-fräsch andedräkt och full make. Han borde ha klurat ut det, tycker jag. Det måste han ha gjort.
Den osäkerheten.
Tvåtusentretton:
Jag gör min kvällsrutin oavsett sällskap. En ny bekantskap som för första gången stannar över natten. Jag kliver så småningom upp, tvättar ansiktet, smörjer in mig, borstar tänderna och snor ihop håret till en knut. Kommer tillbaka så mycket mera naken. Men stoltare. Skäms inte.
Får höra att jag är vacker, att fan vilken tur att du var snygg utan smink också, att man ser knappt skillnad. Somnar utan att reflektera över mascarafläckar på kudden.

So I guess I'm taking those baby steps.