det handlar om mig.

Folk undrar ofta vad det är jag egentligen skriver. Skriver låter ju så ambitiöst, pretentiöst, seriöst, det låter som att mycket har blivit öst. Ibland skriver jag här, det ter sig dock hände ytterst sällan. Mycket sparar jag i utkast och där får det ligga kvar. Dokument hopar sig på datorn och anteckningsblock är fyllde av scribbles. 

Jag tänker i skrift, och med det menar jag att jag tänker mig hur mitt dagliga liv skulle formuleras i en roman. Som om jag är en levande bok. Och det jag tänker försöker jag skriva ner. Jag skriver om när någon håller ett fast tag i mitt ansikte med båda händerna och ser mig i ögonen, jag skriver om hur det inte finns något mjukare än sammetslena läppar, om hur livet ibland kliar obehagligt, om tvetydiga meddelanden som lämnar mig förbryllad, om hur ont en besviken blick och en uppgiven axelryckning kan göra längst in i hjärtat, om tvivlet som gnager inifrån och ut, om att ta ett skållade hett bad och sedan duscha iskallt bara för att få känna något alls de dagarna jag känner mig stum i känslorna. Jag skriver om sådant jag skulle vilja säga men aldrig säger. Jag skriver om möten, de ordinära och de extraordinära - jag skriver om hur smaken smakar i gommen och hur känslan känns djupt ner i magen. Slagen, smekningarna, skriken, viskningarna. Jag grubblar och iakttar och försöker se detaljerna i det stora diffusa. Jag försöker skriva stora saker men fastnar halvvägs, jag skriver korta fragment men känner att jag inte når ända fram. Jag tycker om min ensamhet, att vara själv med mina tankar. Att känna hur allt känns, dra med fingrarna längst med husfasader, buskar och stängsel. Blunda och gå på känsla. Sila grus mellan fingrarna. Leva i ett enda andetag, följa det på liv och död. Jag skriver på det mest egocentriska sättet, jag skriver om mig själv. På olika sätt. Någonstans finns det alltid små små bitar av mig hur mycket fiktion det än ska vara.
Jag övar, jag leker med orden, jag förbereder mig. Lever i mina ord och formuleringar, försöker skapa ett vackert liv att läsa om, det finns något vackert i det gråaste, tråkigaste, fulaste. Det finns något vackert i allt och jag vill kunna hitta det. Jag vill kunna hitta allt som är vackert. 

Jag är inadequate, jag vill ha ridiculous love, jag ropar inte plingeling, vill inte bli tillsagd vad jag ska göra och filmer är bäst som bakgrund. Och ibland vomiterar jag statusuppdateringar till absurditet på facebook och skäms efteråt. Ibland inser jag tragiken av att identifiera sig med diverse olika tumblrfynd och samtidigt känner jag att I don't care a single fuck.