utdrag ur en tvåsamhet

Det är så lätt att titta tillbaka om man ständigt dokumenterar, arkiverar och slutligen presenterar. På bara sekunder är man tillbaka och minns varenda känsla som började med det där gnagande tvivlet och misstankarna, minns när känslorna plötsligt slutade anstränga sig. När känslorna helt sonika släppte taget och gav upp kampen. När likgiltigheten tog vid och forcerade fram en beroendeframkallande trygghet i att inte känna och bara vara vid liv men inte levande. Ett halvår av dvala. Allt finns skrivet i ord som bara jag äger. 


tjugosjätte augusti.

Min inre masochisten måste tydligen ständigt skrika efter mer smärta som jag sedan tillfogar mig själv, mot min egen vilja.
Främst psykisk smärta i form av skuldkänslor, tvivel, besvikelse. Som om mitt inre vore ett öppet sår petar jag på det med sorgkantade fingernaglar som infekterar och förvärrar. Gör såret varande och blodigt med påbörjan till sårskorpor jag hela tiden klöser bort.
Av varje svek och sorg, orättvisa och smärta tar jag en polaroidbild som framkallas i grumligt utförande och arkiveras i mig. Jag ältar och går igenom, återkommer till orätten, suger och tuggar på den. Processerar den till ett svidande minne som kanske kan användas i en text någonstans, som här, kanske jag kan måla upp den brännande smärtan som fångats på bild med mina ord.
Dina handlingar är som svidande piskrapp,återkommande rapp som lämnar min rygg blodig och sargad. Hur den brännande känslan sprider sig, det är inte enbart i såren det svider utan även på orört vit hud. Hud som liksom skrämts av vad det närliggande fått utstå. Misstankarna. Hur allt kan göras misstänksamt. Allt kan vara påhitt och inget kan vara sant. Ett sammelsurium av det som hänt och det som kan hända. Såren för med sig smittan i blodet som pumpas runt i kroppen. Ut i varenda fingertopp, varje liten örsnibb och inte minst i den enorma magtrakten.
Tvivel.
På dig. På oss. På tvåsamhet
Masochistens glädje över nyförvärvet. Mitt egna motstånd mot svartsjukan.
För den vill jag verkligen inte ha.
Få mig att lita på dig. En aning räcker. Få mig att inte känna mig patetisk enbart på grund av att jag älskar dig.

tjugoandra september. 

För fokuserad på dig själv för
att se behov andra än de uppenbara att
se och göra det som kanske krävs kan du inte se
mig jag ligger här och väntar på att du ska stryka mig
över håret och låta tiden gå för min skull låta dagen gå över
till kväll och klia mig på ryggen, koka chicken noodle soup till
mig och bara mig för att du bryr dig så himla mycket om mig
och inte främst om dig, bara några sekunder och minuter av din
   dyrbara tid för sparsam omtanke
För baby. Du är en missil inriktad på din egen lycka. 

tredje oktober.
Varför slutar du lyssna bara för att jag tystnar. Förstår du inte att orden stockar sig i min mun. Att jag vill säga det jag känner men inte kan konstruera rätt ord. Att allt jag kommer på känns banalt och att jag inte vill släppa ut banalheten när det för mig är så mycket mer än så. Att jag vill få dig att förstå utan att lämna ut min själ. För jag fruktar min själ i närheten av dig. Jag fruktar nåbarheten, att den enda själ jag har ska tas av dig. Och att du ska släppa ner den i dyn kring dina fötter. Att du vrider till med klacken precis i hjärtat av min själ, så att den trycks ner ytterligare i smutsen, när du går vidare på företagspresentationer med bordsmingel och ställer frågor. För det är den du är. Har du kommit på. Och så somnar du, tänkandes på imaginära slagsmål mellan seriefigurer, medans jag ligger här med orden i mun. God natt älskling. 

sjunde februari.

Ambivalens. Köper mig fri från det dåliga samvetet som naggar mina kanter.

Ser på dig och känner ingenting. Kysser dig och känner mindre.
Förutom den unkna smaken av drömmar.
Du är alltid här men aldrig närvarande.