I don't mind making jokes, but I don't want to look like one.

Tankarna studsar omkring när det är meningen att jag ska vara produktiv. Det är väl konstigt hur livet vrider och vänder sig åt håll man aldrig anat. Känner att jag är så långt borta från mitt ”riktiga liv”. När pappa ligger på sjukhus och lillasyster fyller år imorgon. Allt jag kan åstadkomma är ett menlöst telefonsamtal för att kolla att allt gått bra och att alla som ska leva fortfarande är vid liv. Och det blir första gången på 17 år jag inte är med min syster på hennes födelsedag, det känns ofattbart konstigt på något sätt. För ett år sen var jag nyopererad och var med pappa på Musikverkstaden för att köpa ett fint keyboard. Tittar på inspelningen av Emma spelandes och längtar hem till min familj. Till min lillasyster som inte är så liten längre och så väldigt klok och till min nyopererade pappa och till min kramiga mamma som alltid tänker på mig. Och min styvfar som nog är en av de snällaste styvisar man kan ha.
En konversation igår fick mig att längta efter mina vänner. Att sitta i ett studentrum på en säng och dricka te och prata secret stuff.
Försöker intala mig att never look back, move forward, men det är så svårt när jag drömmer om nätterna och får gnag i bröstet. När jag inte kan släppa ord, handlingar, tankar. Som ligger i det förflutna men ändå stinger till ibland. Ibland önskar jag att jag var en sån som inte tänkte alls.