Ready, set, die.

Här sitter jag och vill känna mig lite halvsnygg sådär för att man blir liksom snyggare när man anstränger sig.

Sen började jag tänka lite på vad jag ska fixa till för att bli lite mera snygg sådär. Förutom att fixa min grobianpanna, är jag liksom tångförlöst eller varför har jag ett ingröpt huvud? Sen är ju en ny näsa på agendan. 

Så skådar jag något med mitt norra öga som inte tilltalar mig alls. Det gör mig rent utav förfärad. Jag blir nästan förbannad. 

Blommajävulen jag köpte i lördags har gått och dött av lite solsken! Något annat kan det inte vara. Jag känner mig minst sagt chockerad och häpen och liksom, lurad. Bedragen. Sorgsen. Här har man gått och försökt göra det fint i fönstret och vad händer? Jo det DÖR!

Sorgen bara väller över mig. Min totala oförmåga att ta hand om en krukväxt! Hur ska jag någonsin kunna bli mor när jag inte ens kan få en liten planta att leva i en vecka?! Jag borde sterilisera mig på en gång! Jag får helt enkelt bli gammal tillsammans med en bunt katter, de verkar rätt självgående. Mina drömmar raseras och krossas, hela världen blir ett nattsvart hål jag sugs ner i. 

Sen kommer jag över sorgen och blir helt enkelt sur. Jävla plantjävel att gå och självdö. Lite go får man väl för ini helveta ha i sig? Den här plantan och jag hade helt enkelt aldrig kunnat bli mer än vad vi var, för plantan hade ingen som helst vilja till något. Jag har lite vilja i alla fall. Och sen börjar jag fundera på om jag kanske ska ta och färga ögonbrynen, de känns lite ljusa liksom. (här syns för övrigt min grobianpanna)